Det känns som att döva personer är engagerade i politiken i parlament i nästan alla europeiska länder – men var exakt? Vad sticker ut? Vad kan vara orsaken till detta? Vi gjorde omfattande efterforskningar för denna artikel och stötte på flera slående saker. Men låt oss börja med Sovjetunionen, där det fanns två ovanliga exempel som inte riktigt passade in i vår forskning, men som vi vill använda som inledning.
Båda blev döva senare i livet, så de räknas egentligen inte som kulturellt döva och var troligen inte heller teckenspråksanvändare – men ändå intressanta.
Endast Nestor Lakoba, Abchaziens statschef, var döv redan under sin tid i ämbetet och kallades skämtsamt för ”den döve” av Josef Stalin. Andrey Andreyevich Andreyev, å andra sidan, var involverad i Stalins skräckvälde under 1930-talet, det som kallades ”den stora terrorn”, och blev döv mycket sent i livet – han angav också sin dövhet som skäl till att han ville dra sig tillbaka från det politiska arbetet. Det sägs att han var den enda funktionären i Stalins regim som lämnade sitt ämbete levande. Naturligtvis fanns det inga hänvisningar till teckenspråk i dessa fall.
Efter det fanns det bara två döva män som gjorde politisk karriär under andra halvan av 1900-talet, varav en blev döv först vid 45 års ålder men som ändå kämpade för funktionsrättigheter och mot våld i hemmet: Jack Ashley, Baron Ashley of Stoke i Storbritannien. Gary Malkowski, den första döva politikern i Kanada, var också den första någonsin att tala i ett parlament på teckenspråk. Han var aktiv från 1990 till 1995.
År 1999 blev Wilma Newhoudt-Druchen den första döva parlamentsledamoten i Sydafrika, och hon var aktiv ända till 2024. Hon var den första döva kvinnan som valdes in i parlamentet. Hon utbildades vid Gallaudet och satt i styrelsen för Världsförbundet för döva (WFD). Hennes parti var ANC, det antiapartheidparti som även Nelson Mandela tillhörde.
Från 2000-talet och framåt har politiken även präglats av kvinnor: Sigurlín Margrét var den första europeiska döva parlamentsledamoten, om än kortvarigt, 2003. Även efter det har döv politik varit starkt europadominerad: Helga Stevens valdes in i det belgiska parlamentet 2004 och tio år senare till Europaparlamentet, där hon till och med blev vice ordförande för gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) samt ordförande för gruppen för personer med funktionsnedsättning i Europaparlamentet. ECR nominerade till och med henne som kandidat till posten som Europaparlamentets ordförande, men utan framgång.
Efter att det varit mycket få döva i parlamenten under 1900-talet, kom i Grekland Dimitra Arapoglou från det högerextrema partiet Folkets Ortodoxa Samling in i parlamentet 2007, stannade i två år och lämnade sedan. I Österrike, på andra sidan av det vänsterkonservativa spektrumet inom De Gröna, blev Helene Jarmer en förebild som även var ordförande för Österrikiska dövförbundet. I Ungern, däremot, kom två politiker från det mer högerinriktade partiet Fidesz, där även den (hörande) Viktor Orbán ingår, till makten. Ádám Kósa gjorde historia som den första döva politikern i EU-parlamentet, medan hans partikollega Gergely Tapolczai senare röstade för homofobisk lagstiftning och därefter avgick från sin post i styrelsen för Europeiska Dövförbundet efter protester från HBTQ*-personer i dövsamhället.
Inte ens döva politiker är immuna mot skandaler, och det är ofta män som står i centrum. Chris Haulmark var aktiv på delstatsnivå i Kansas, USA, 2018 och ville bli ledamot i delstatsparlamentet. När tre döva kvinnor riktade anklagelser om våld i hemmet mot honom drog Demokraterna tillbaka sitt stöd. Han vann inte valet. För övrigt har det inte funnits några döva politiker på federal nivå i USA efter år 2000 – precis som i många andra länder på kontinenten. Situationen är liknande i Asien och Afrika – med undantag för Sydafrika. Det verkar alltså finnas en koncentration i Europa.
Varför finns det så många politiskt aktiva döva i Europa? Fråga: Vad hindrar dem från att delta i politiken någon annanstans? Det vore en intressant forskningsfråga, men det är tydligt att det finns en stor obalans. Kanske möjliggör USA:s starka lagar om tillgänglighet större självförverkligande utanför politiken? Vad som blir särskilt tydligt här är hur lite vi vet om regionala och nationella skillnader.
Även om nyhetsinslag i många länder visar tolkar i teckenspråk, är frågan hur den politiska folkbildningen sker generellt – akustiskt, skriftligt eller även i teckenspråk? Teckenspråk används i vissa regionala parlament. Det finns rapporter från Japan, till exempel, där man använder skriven tolkning. Ett annat hinder är att medier som rapporterar om dövfrågor aldrig kan avgöra om en person är kulturellt döv eller enbart medicinskt döv. När två kvinnor tog sig in i ett lokalt parlament i Japan användes taligenkänningsprogram för att underlätta tillgängligheten – vilket kan betyda två saker: Antingen är de bara medicinskt döva, eller så har de fått så bra språkligt stöd tidigt att de vuxit upp fullständigt tvåspråkiga.
Som jämförelse finns det betydligt fler personer från Nordamerika inom ett annat yrkesområde där kommunikation också är avgörande: film och tv – nästan alla döva därifrån kommer från USA. USA är förstås ett viktigt filmland med Hollywood, men den olika fördelningen är ändå fascinerande. Kan det vara så att teckenspråk värderas mer ur ett kulturellt perspektiv i USA och mer ur ett politiskt perspektiv i Europa?
Även om det inom politiken formellt är demokratiskt bestämt vem som får ett uppdrag, så är relationer viktiga även här, precis som i filmbranschen. Ett hinder i båda fallen är de ekonomiska trösklarna: ingångspositioner i lokalpolitik är ofta oavlönade, liksom ideellt arbete inom partier. När Martin Vahemäe-Zierold kämpade sig in i ett lokalt parlament i Berlin mötte han svårigheter eftersom tolkning inte finansierades. På samma sätt var Julia Probst tvungen att reda ut kostnadsansvaret för sin roll som invald kommunpolitiker i Bayern. I Tyskland är tolktjänster ofta fortfarande kopplade till avlönat arbete och regleras på ett mycket komplicerat sätt, särskilt inom arbetslivet och ideella uppdrag.
Heike Heubachs oväntade inträde i förbundsdagen som ersättare visade att det kan gå annorlunda till. Under valkampanjen var hon fortfarande beroende av kreativa lösningar och reste runt med en iPad med ett förinspelat videoklipp för att samla röster. När hon sedan blev invald i förbundsdagen kort före det nya valet, eftersom en partikollega avgått, fick hon omedelbart tillgång till tolkar. Detta berodde sannolikt delvis på att förbundsdagen redan hade en språktjänst och att handikappombudsmannen nyligen anställt en teckenspråksansvarig. I ett vanligt arbetsliv hade hon varit tvungen att själv organisera sina tolkar och även lämna in en ansökan först. Godkännandeprocessen tar upp till sex månader, beroende på förbundsland. Hon blev därför mycket överraskad när hennes arbetsgivare, förbundsdagen, i förväg kontaktade henne angående de åtgärder hon behövde för att kunna utföra sitt arbete, och snabbt ordnade allt i förväg.
Eftersom hon redan var ledamot i förbundsdagen inför den nya valkampanjen kunde hon helt enkelt använda sina tolkar till detta. Så borde det egentligen fungera under hela vägen genom partihierarkin – men så är det inte. Så även här gäller: bevisa dig först – eller ha tur – så får du tolkar.
Författare: Wille Felix Zante (manua)